Vi på ove-tv tittar på mycket filmer och de som är värda att nämna recenseras här. Så kolla in filmrecensionerna noga om du vill vara uppdaterad med det senaste. Och glöm inte att även du får skicka in recensioner till oss så att vi kan publicera dem här.
För ovanlighetens skull gick jag och såg en dokumentärfilm på bio. Dock inte en riktig dokumentärfilm, utan en påhittad dokumentär om hur Amerikas historia och nutid skulle se ut om det var sydstatarna som vann inbördeskriget. Detta fantasi-USA byggs kring fortsatt slavhandel och en människosyn som känns grym, rasistisk och väldigt främmande från verkligheten. Iallafall till en början. För när filmen utvecklas inser man att detta påhittade USA ändå inte skiljer sig så mycket från dagens USA (eller västvärlden i övrigt).
Filmen, som både är intressant, tänkvärd och komisk, visar sig vara en välgjord samhällskritik i dokumentärfilmsförpackning. Personligen är jag ganska dåligt insatt i Amerikansk historia, men trots det tyckte jag att CSA var intressant och rolig. En mer insatt person skulle antagligen få ut ännu mer av filmen, men det finns ändå tillräckligt för att underhålla de flesta och ge en och annan tankeställare.
Filmen utspelar sig i Belgisk nutid men andas mycket 70-tal och handlar om Steve och Sky's intensiva kärleksförhållande. Sky försörjer sig som strippa på ett äckligt horhak som den dåvarande pojkvännens mamma äger. Efter att ha blivit misshandlad av pojkvännen som inte uppskattar hennes insatser för att tjäna pengar åt honom - slutar hon. Samtidigt sitter Steve i fängelse för narkotikainnehav och blir kompis med den rullstollsbundna Jean Claude. Jean Claude har stora visioner om vad han ska göra när han kommer ut. Han ska öppna en strippklubb som Steve senare får vara med på. När de båda fångarna möts igen utanför fängelseportarna har Jean Claude med sig sin kompis Sky som ska börja jobba hos dem. Ett sjukt komplicerat kärleksförhållande uppstår mellan Steve och Sky.
Filmen var underhållande och brutal och man visste faktiskt inte hur det skulle sluta för dem trots att det var en kärleksfilm. Musiken var noga utvald och passade som hand i handske. Den här historien får tre starka tv-apparater men bara för att den var så rå och för att det var bra musik.
Maja blir utan bostad när pojkvännen Ola drar till Indien i sex veckor för att hitta sig själv. Som sista utväg får Maja bo i köket hos Olas ”homie” Mattias och hans gäng i en liten etta i Hornstull i Stockholm. Mattias lider av Babylonsjukan, en sjukdom som gör att man struntar i skyldigheter som att betala räkningar och sånt. Istället ska man frånta sig allt ansvar och bara ta en dag i taget. Livstilen resulterar bla. i en hel del festande kl fyra på natten, och Maja får försöka anpassa sig till det livet. Bästa kompisen ”Pållan”, en bisexuell överklasstjej som dessutom är kär i Maja hjälper henne att sluta tänka på Ola. Tillsammans med Mattias och hans kompisar får dom dagarna att gå i ett segrerat Stockholm med rasismen flåsandes i nacken.
Filmen var ganska ojämn och det fanns en hel del frågor man satt och undrade över. Filmen gick inte så djupt in på karaktärerna; det kändes mest som att den bara skrapade på ytan. Ingen bakgrund fanns till personerna och det skulle ibland behövas för att förstå vissa val som karaktärerna gjorde i filmen. Men den var väldigt underhållande och en helt ny genre för svensk film (tror jag). Jag har i alla fall aldrig sett något likande. Ibland kunde dock dialogerna kännas lite väl tillgjorda och ibland dumförklara publiken. Mycket av filmen byggde på dialogen som bestod av förortsslang och sånt. Jag fattade aldrig om regisören ville hylla eller förlöjliga språket. Men det var nästan roligast av allt och bara sitta och lyssna och skratta. Själva filmen får hela tre stycken tv-apparater!
Filmen Troja handlar om det trojanska kriget och bygger alltså på Iliaden. Jag är inte så bra påläst på Ililaden eller den antika historien, men filmen tar iallafall upp alla nyckelhändelser i berättelsen även om det trojanska kriget i filmen verkar ta några dagar bara, istället för de tio år som originalberättelsen skildrar.
Den här filmen hade jag inte så stora förhoppningar på, efter att ha hört en del negativ kritik om den på förhand. Men faktiskt så gillar jag den ändå ganska mycket. Visst, det är lite väl mycket hjältescener, stora krigsslag och bilder på Brad Pitts sammanbitna käkmuskler i motljus, men Troja bjuder ändå på en spännande handling och fin underhållning rakt igenom.
Just Brad Pitts ganska intetsägande personskildring av krigsidolen Akilles är ett exempel på det som är mindre bra i filmen - de flesta skådespelarinsatser är ganska bleka. Orlando Bloom, som spelar den trojanske prinsen Paris, fortsätter vara lika menlös som i Pirates of the Carribean. Kanske beror allas dåliga skådespeleri på att berättelsens huvudpersoner egentligen är så stora och mytomspunna (förutom Akilles och Paris finns ju även Hektor, Odysseus, Priamos med flera med bland rollerna) att det blir svårt att göra dem rättvisa på filmduken.
Vad finns det då i Troja som gör att jag ändå gillar den? Jo, filmen undviker faktiskt ganska bra att måla upp krigets två motståndare som antingen onda eller goda. Man får snarare en känsla av att den ena parten är varken bättre eller sämre än den andre. Och är det något jag värdesätter i en film så är det när den lyckas hålla sig hyffsat objektiv. I och för sig så kanske just denna egenskap i filmen bidrar till det lite svaga intrycket av skådespelarna; de får aldrig en möjlighet att fördjupa de olika rollerna särskilt väl och man känner väl aldrig riktigt någon jättesympati för de inblandade personerna i kriget om Troja.
Men på det hela taget vill man ändå gärna se hur det går för alla inblandade och filmens händelser är både spännande och sevärda. Sen så är det alltid fashineranade att studera antikens storlagna men idiotiska krigsstrategier. Och den har fått mig att vilja läsa Iliaden igen!
sidan senast uppdaterad:
2004-11-29