Vi på ove-tv tittar på mycket filmer och de som är värda att nämna recenseras här. Så kolla in filmrecensionerna noga om du vill vara uppdaterad med det senaste. Och glöm inte att även du får skicka in recensioner till oss så att vi kan publicera dem här.
Den här filmen är faktiskt ännu svårare att recensera än den första för nu visste man lite vad man skulle förvänta sig. Men ändå inte, den innehåller allt. Hopplös kärlek, hjältemod av sällan skådat slag, storslagna krigsscener och en hel del humor.
Det börjar med att man får se hur hoben Sméagol blev den slemmige Gollum och hur ringen kom i hans ägo. Sedan går storyn i rask takt vidare med att tala om vad alla har för sig; hur det går för Sam och Frodo som i sällskap med sagda Gollum är på väg mot Domedagsberget och hur Ringen sår osämja emellan dem, ivrigt understödd av Gollum såklart. Vi får också följa det spridda brödraskapets göranden och hur de på olika flanker mobiliserar alla stridsdugliga män i Midgård för att samla sig till den sista striden mot Saruons styrkor. Aragorn fattar ett svårt beslut och bestämmer sig för att han trots allt faktiskt är Isildurs arvinge och Gondors kung, greppar det hopsmidda Narsil och beger sig för att kalla samman De döda för den stora striden.
Det är mäktiga scener när Sauron styrkor avancerar över slätten mot Minas Tirith, den vita staden på berget. Det ser fullständigt hopplöst ut för folket i staden när horder med orcher, troll, höga torn och olifanter närmar sig. Men i en av de mäktigaste filmscener jag nånsin sett vänder människorna ett givet nederlag till seger när De döda kommer till undsättning under Aragorns ledning. Éowyn gör en storstilad insats på slagfäletet och Legolas står för filmens akrobatik som får publiken att jubla och kvinnorna i publiken suckar trånande.
Hemskt skrämmande är den omtalade spindeln som smyger sig på Frodo i gången Gollum lurat in honom, alla hoppar högt och håller för ögonen. Den ser alldeles för verklig ut för att det ska kännas komfortabel och det smaskande ljudet när den spinner sina trädar är riktigt otäckt. I den här filmen fortsätter gliringarna att hagla mellan Gimli och Legolas men nu är skämten om Gimlis storlek nedtonade, vilket känns skönt. Det var roligt första gången, men inte tionde.
Vi känner alla till slutet: Ringen hamnar i Domedagsbergets eldar efter mycket vånda och Saurons torn faller. Knappt ett öga är torrt när alverna seglar från Midgårds kuster in i solen för alltid.
Allt är mycket storslaget, vackert och mäktigt men samtidigt kan jag känna att man saknar vissa scener som man vet kommer finnas med i extended version och man verkligen längtar dit för att allt ska kännas mer sammanhängande. Känslan är att filmen är alldeles för kort och att man genast vill se mer, precis som efter de andra filmerna. Skillnaden här är att nu är slutet här, och man får nöja sig med att se mer av det som redan finns.
Jag ger filmen 5 Ovar : )
Jahaja, nu har jag smuttat på filmrullen igen och sett en film. En lång film, eller ja, den är väl inte överdrivet lång, runt två timmar, men det är en film med ett långt namn iaf, nämligen The league of extraordinary gentlemen.
För att vara en film som i princip är resultatet av ett flertal av världens kanske kändaste böcker som stoppats ner i en mixer och blandats ihop så är jag imponerad att det inte var rörigare än det var. Att det sedan är en science fiction-film som utspelas för över hundra år sedan vrider till det hela lite extra. Det hela blir faktiskt en ganska intressant upplevelse.
Tyvärr så förlorar filmen på att datoreffekterna ibland blir lite väl synliga (som så ofta i nutida filmer). Däremot kan jag inte klaga på Sean Connery som passar utmärkt för rollen som ledare över det gäng, ja, extraordinära gentlemän som filmen handlar om.
Filmen får en trea av mig. Tre gondoler i valfri färg.
På det hela taget handlar filmen om fem unga (ska föreställa snygga också, Frisbee kan dock vara ett undantag) knarkare och hur deras tillvaro förändras av egentligen just ingenting.
Den är inte direkt spännande utan man har försökt fånga tittarens uppmärksamhet med alla specialeffkter och häftiga kameravinklingar man kan göra, speciellt när dom snortar. Det är ca. 15 rollfigurer som figurerar totalt i filmen och som på ett eller annat sätt vävs in i varandras liv. Alla rollfigurer är helt skruvade och det känns som att Jonas Åkerlund bara har tagit med vissa grejer bara för att chocka och vara annorlunda när det egentligen inte alls passar till den karaktären.
Det märks tydligt att det är en musikvideoregissör som gjort filmen, han har dessutom tagit mycket dels ifrån hans egna videor men också från andras filmer. Man får se mycket som kommer från filmen Requiem for a Dream. Något som var kul var att ungefär hälften av all musik som förekom i filmen var svensk. Den här filmen bör du alltså absolut se om du inte har några som helst krav på kvalitet, utan bara är ute efter häftiga kameraklipp. Den får en snäll tvåa.
Pirater, spökskepp och gamla guldskatter låter som ett perfekt upplägg för en hederlig matinéfilm. Och det är precis vad Pirates of the Caribbean är. En matinéfilm för hela familjen. Därmed inte sagt att den är dålig. Nej, det är faktiskt en riktigt underhållande film, fylld med äventyr och sköna piratmiljöer.
Det som lyfter filmen är de ganska intressanta skruvarna, som gör att handlingen tar tvära och ganska överraskande kast, samt Johnny Depp. Johnny gör en halvt galen piratkapten som på flera sätt liknar hans roll i toppfilmen Fear and Loathing in Las Vegas. Och det kan ju inte bli dåligt. Däremot lider filmen något av de klassiska och förutsägbara kärleksvinklarna som måste finnas i en sån här film och Orlando Bloom, känd som Legolas i Sagan om Ringen, imponerar inte särskilt stort i sin roll.
Men på det hela taget är Pirates of the Caribbean en trevlig och roande film, iallafall för stunden.
Oftast är filmer som bygger på en bok bättre om man inte har läst boken ifråga, om det var så i det här fallet vet jag inte för jag har inte läst Steven Kings Dreamcatcher. Jag hade heller inga förväntningar inför filmen för det är inte alla filmer som bygger på Steven King-böcker som är bra, det är dock denna film. Jag vet inte om det har att göra med att jag alltid gillat sci-fi och lite mystiska filmer, men som sagt, bra var den.
Handlingen utspelar sig till större delen i skogen i Maine, USA, dit fyra vänner som känt varandra sedan barndomen åker till en stuga för 20:e året i rad för att jaga och göra vad man nu gör när man åker till en stuga mitt i vintern.
Men dessa fyra personer har alla varsin speciell förmåga, utöver den förmågan kan dom även kommunicera med varandra genom telepati. Dessa förmågor fick dom pga en utvecklingsstörd pojke som dom blev vänn med efter att ha räddat honom från några tuffingar som gjorde livet surt för honom.
Hur som helst så befinner dom sig i stugan när det börjar hända underliga saker (inte så oväntat eftersom filmen är baserad på en Steven King-bok kanske). Det hela börjar med en man som irrat bort sig i skogen och blir hittad av en av männen i stugan när han sitter och jagar i skogen.
Mer än så bör jag inte nämna om själva handlingen utan att förstöra för er som ska se filmen. Men hur som helst så var det en spännande film även om man som vanligt hade ett par frågor kvar i huvudet när man hade sett klart filmen. Men jag läste någonstans att filmen inte gör boken rättvisa så jag funderar på att läsa boken för att förhoppningsvis reda ut frågetecknen som kvarstår.
Här kommer uppföljaren! Hej hurra. Många har längtat efter den väldigt mycket men ärligt talat så var jag väl inte en av dem, för jag förstog aldrig riktigt storheten i första filmen.
I The Matrix Reloaded fortsätter Neo och hans gäng kampen mot maskinerna för att frigöra mänskligheten som är förslavad i Matrix. Striderna dras mot Zion, mänsklighetens sista stad.
Man kan väl nästan säga att Matrix skapat en egen genre redan efter en film. Om inte annat så har genren etablerats fullt ut i och med den här uppföljaren, för den är verkligen extrem på alla de sätt som en Matrixfilm bör vara. Jag tycker i och för sig att den är för extrem för att bli riktigt bra, men gillar man alla specialeffekter som finns i filmens värld så lär man bli nöjd! Här är det slow motion, masscener, flygande partiklar och explosioner så att hälften vore nog. Eller en tredjedel snarare. I princip varje fightingscen (de är många) känns tre gånger för lång. Men det är snyggt och tufft, visst är det det. Och storyn från första filmen spinner vidare och blir än mer komplicerad med matrixsystemet, den utvalde, orsak och verkan samt förhållandena där emellan. Samtidigt som detta blir en aning förvirrat tycker jag ändå att det är något av det mest intressanta med filmen. Hela tänket kring öde, val och förutbestämdhet blir nästan teologiskt. Och systemvetenskapligt. På samma gång! Inte illa.
Josef Fares är tillbaka med en ny film. Den här gången får vi följa poliserna på den nerläggningshotade stationen i en liten håla. För att få behålla polisstationen hittar de på lite av varje...
Precis som i Jalla Jalla har Josef, med hjälp av sin bror och en del andra sköna skådespelare, lyckats skapa en lite småmysig och folklig stämning. Det finns en del roliga igenkänningsfaktorer, speciellt för mig som är uppväxt i ett småsamhälle, och mycket av det humoristiska ligger i mesiga detaljer och nördiga karaktärer. Eftersom just detaljerna och den mysiga känslan är bäst i filmen är det synd att filmen ibland spär på lite för mycket och det känns som att många skämt förtydligas lite extra för att tilltala även en yngre publik - eller en dummare publik för den delen. Man på det hela taget är det en bra film och när man inte sitter och skrattar så småler man iallafall mest hela tiden.
sidan senast uppdaterad:
2003-12-19