Vi på ove-tv tittar på mycket filmer och de som är värda att nämna recenseras här. Så kolla in filmrecensionerna noga om du vill vara uppdaterad med det senaste. Och glöm inte att även du får skicka in recensioner till oss så att vi kan publicera dem här.
I årets storfilm från Disney har man valt att blanda något så märkligt som Robert Louis Stevensons klassiska mästerverk Skattkammarön med modern tids framtida föreställningar och dataanimeringar. De har lyckats med konststycket att skapa en totalt intetsägande, långtråkig och dålig film. Handlingen är densamma som i Skattkammarön, den unge Jim Hawkins får tag på kartan till den största skatten i universum och hans vän professorn bekostar en expedition som ska leta reda på den. Besättningen under ledning av cyborgen Silver gör myteri och förräder Jim och hans vänner.
Jag tycker att Disney har knyckt alldeles för mycket rymd-idéer från Star Wars-filmerna, allt i från den stora rymdhamnen som är en hel planet täckt av bebyggelse till den förvirrade roboten på skattkamamrplaneten som är förvillande lik C-3PO. Barnen i salongen förstod nog inte mycket av handlingen och de skrattade faktiskt bara en enda gång, då en snigellinkande rymdvarelse pruttade. Nej, det här måste vara ett lågvattenmärke i disneys historia. Filmen får betyget ett, och det endast för att den är så otroligt utflippad, blandningen mellan kolonialmaktens stora galärfartyg med raketer och musköter som skjuter laserskott är helt och klart flummig. Priset togs nog ändå när de seglar förbi ett stim av enorma flygande rymd-valar.
Nu har det faktiskt gått ett år! Ett år sedan första filmen om härskarringen. När jag lämnade salongen efter Sagan om ringen kändes det nästan omöjligt att vänta ett helt år på nästa film men det gick trots allt ganska bra. Jag behövde dock se om Ringen en gång för att stilla mitt begär.
Under det gångna året har självklart förväntningarna på film nummer två trissats upp rejält, speciellt eftersom första filmen blev så fantastiskt hyllad (högsta betyg på ove-tv). Och jag tvivlade nog aldrig på att Sagan om de två tornen skulle uppfylla förväntningarna. Jag hade rätt. Det här är mycket bra! En jämförelse mellan de två filmerna är egentligen inte nödvändig, jag ser det hellre som att man i tvåan tas ännu djupare in i det långa epos som alla tre filmerna utgör tillsammans, men om jag absolut måste jämföra så tycker jag nog trots allt att filmupplevelsen var mer påtaglig när jag såg Sagan om ringen. Då blev jag så otroligt hänförd av de storslagna scenerna, de fantastiska landskapsvyerna och den träffsäkra gestaltningen av alla karaktärer, något som givetvis finns även i denna del två men som tas lite för givet. Allt är så pampigt att en sorts fartblindhet nästan uppstår. Lite synd faktiskt.
Datoranimeringar. Ständigt dessa datoranimeringar i filmer. Jag gillar dem inte, speciellt eftersom det i filmer hittills aldrig skapats några som varit tillräckligt realistiska. Hittills; för i och med den här filmen har min dröm om realistiska datoranimeringar uppfyllts.
Jag snackar självklart om Gollum. Gollum är på riktigt! Han är så verklig (trots att han är datorgenererad) att han lyfter hela filmen och utgör nog faktiskt den bästa karaktären av alla. Nej förresten. Gandalf. Gandalf är och förblir Härskarringens mest viktiga karaktär. I den här filmen skildras han nästan som en halvgud, en Jesus, men trots att det låter pretentiöst så är det bara bra, bra bra. Ni som läst Silmarillion vet ju att liknelsen vid Jesus inte är så långt ifrån sanningen...
Om man verkligen vill hitta några negativa saker med denna fantastiska film så går det. Till exempel blir den ibland lite väl grabbig och överdrivet hjältemodig med alla skildringar av stolta krigare, mäktiga kungar och tappra män. Och det konstanta skämtandet om Gimlis längd och självgoda attityd passar bättre i en disneyfilm. Men egentligen finns det ingen anledning att hitta negativa saker med filmen, förutom möjligen för att väga upp allt det positiva.
Changing Lanes är en film med annorlunda foto och story. Man kastas rakt in i handlingen då filmen börjar med en s.k. "fenderbender" mellan Ben Affleck och Samuel L Jackson. Båda två är på väg till rätten i olika ärenden. Ben som advokat för en stiftelse, Samuel för att rädda umgänget med sina två pojkar. Under samtalet mitt ute på motorvägen förväxlar dom sina papper vilket får dramatiska följder för båda två.
Missförståndet trappas upp till fullskaligt krig mellan dom två. Båda får sig en tankeställare om vad dom har för liv och vad dom uträttat. Själv fick jag en tankeställare hur man inte ska behandla människor man råkar i olycka med.
Fotot är modernt och ibland hissnande. Det märks redan i inledningen att det inte kommer att bli en normal amerikansk actionrulle. Den här filmen är mycket mer. Den är också mycket bra, blev mycket överraskad och glad att även "Jänkarna" kan göra film med djup utan att kladda till storyn med patriotism eller kärlekshistorier.
Skådespelarna är bra, till och med Ben kan annat än att vara snygg. Det var en nyhet åtminstone för mig. Roger Mitchell som gjort filmen har tidigare gjort filmer som Notting hill och Titanic town. Räkna inte med att se någon liknelse med dessa filmer. Changing Lanes är speciell och bra.
I den här filmen får vi se hur en man räddas från en säker död av en fiskebåt i medelhavet. Mannen vaknar till liv men minns inget av sin identitet eller sin bakgrund. När han försöker finna sin identitet upptäcker han att han jagas av lönnmördare. Tydligen har han ett inte helt vanligt förflutet...
Filmen baseras på en agentdeckare som jag inte läst. Storyn är inte helt unik kanske, men den sticker ändå ut lite och tillsammans med den (för amerikanska filmer) ovanliga europeiska vintermiljön känns det hela så nytt och fräscht det nu kan bli i den här agentthrillergenren. Förutom de uppenbara problemen som kan uppstå för en person med minnesförlust ställs huvudpersonerna - en man och en kvinna som givetvis blir kära i varandra - också inför en del moraliska aspekter när den bortglömda identiteten blir mer och mer uppenbar.
Jag rekommenderar faktiskt den här filmen. Den får inte något jättehögt betyg, men det är mest för att det känns som den sortens film som man inte minns mycket av efter ett tag. Däremot är den mycket underhållande för stunden.
Det var länge sen Steven Spielberg lyckades ordentligt, men med denna film skapar han något som han inte gjort sedan E.T.
Minority Report utspelar sig år 2054 där man lyckats skapa ett sätt i Washington D.C. att förhindra mord innan dom begåtts, de kallar det 'Precrime'. Med en sådan 'plot' på en film kan det lätt gå helt käpprätt åt skogen. Den stora anledningen till att Minority Report fungerar så bra är en lysande grundstory, Tom Cruise välspelade huvudroll och stämningen som Spielberg har fått till. Den relativt okända Samantha Morton lyckas med en bra biroll som Cruise's ledsagare.
Historien handlar om John Anderton (Cruise) som leder den operativa styrkan på myndigheten Precrime. Inom en snar framtid kommer det amerikanska folket rösta för eller emot att Precrime skall införas i alla städer i USA. Pressen på Precrime och Anderton inför omröstningen ökar. Inte nog med att Andertons grupp måste lösa mord, de kommer även en federal inspektör på uppdrag från premiärministern för att undersöka om det finns några luckor i Precrime-systemet. Det verkar helt enkelt för bra att det inte har begåtts ett enda mord på 6 år. Samtidigt blir Anderton anklagad för att han skall döda en man han inte känner till, inom 36 timmar…
Stämningen i filmen är härlig. Att försöka skapa en innovativ framtidsvision utan att vara inspirerad av andras visioner och filmer är näst intill omöjligt idag. Men jag tycker de har lyckats förvånansvärt bra. Jag kan se klara visuella inspirationer från exempelvis Tron, The Matrix och Star Wars. En annan sak som ofta känns underligt i filmer nuförtiden är all produktplacering som faktiskt existerar. Men i Minority Report är det lite mer rimliga placeringar, lite som i Bladerunner, för reklam kommer väl fortfarande finnas om femtio år?
Jag gillar att det även återfinns en hel del humor i denna film, humorn har även en dos självkritik i sig, om än långsökt, men det finns där. Exempelvis har Peter Stormare och Caroline Lagerfelt två roliga biroller.
Värt att noteras är att Minority Report är baserad på en novell av Philip K. Dick. Novellen har samma namn som filmen. Philip K. Dick har även skrivit de noveller som Bladerunner och Total Recall är baserade på.
Jag älskar att man får fundera en del under tiden filmens gång. Även när jag får rysningar över hela kroppen som inte är av rädsla utan av spänning, intryck och stämning så kan det inte annat än bli ett bra betyg. Så betyget blir 4,5 av 5 möjliga. Det finns mindre detaljer jag störde mig på, men de gör inte att filmen blir dålig, bara att den inte får fullt betyg. Så, det dröjer nog inte många dagar innan jag går och ser Minority Report igen på bio. Se den, helt enkelt.
En film om en superhjälte. I tight rödblå dräkt. Som skjuter spindelnät ur handlederna. Och klättrar på väggar. Kan det verkligen bli bra? Japp, det blir faktiskt oväntat bra i denna film baserad på serietidningen från Marvel.
Jag kan erkänna att jag inte läst speciellt många av serietidningarna, men jag fann ändå den här filmen underhållande. Själva berättelsen i sig är oväntat charmig och romantisk och inte så actionspäckad och explosionshäftig som man kanske kunde tro. Men det finns självklart ganska mycket svindlande - och väldigt snygga - scener där vår hjälte svingar sig fram mellan skyskraporna i ett grymt tempo. Tilläggas bör att romantiken faktiskt är till filmens fördel.
Filmen bygger främst på hur Spider-Man utvecklas till sin slutgiltiga superhjälteroll och några av filmens skönaste sekvenser handlar just om hur den tonårige Peter Parker upptäcker sina krafter och försöker lära sig att hantera dem.
Inredningarna och miljöerna är lika snygga som Anakin Skywalkers frisyr är ful. Jar Jar Binks är fortfarande störande och hatad men lyckligtvis mer tillbakadragen den här gången. Datoranimeringarna och specialeffekterna är mer påkostade än någonsin men är ändå (eller kanske just därför) lite för påträngande för att de ska kännas helt bra. Sagan försöker med gott resultat vara både politisk, romantisk och spännande. Karaktärerna och intrigerna är inte alltid strikt goda eller onda utan mer komplexa vilket ger utrymme för tankeställare.
George Lucas har återhämtat sig bra från den lite sämre förra filmen i serien och den här gången finns det betydligt mer att njuta av än att störa sig på. En av de få nackdelarna är som sagt de datoriserade effekterna som blivit så omfattande att det ibland känns som de verkliga personerna och föremålen är mer påklistrade och overkliga än de virtuella. Varför kan man inte få se en enda trevlig kostymförsedd skådespelare i hårig päls eller en dvärg iklädd gummidräkt och lysdioder? Hellre en Chewbacca än tusenmannaarméer av datoranimerade flygfän eller robotar.
Bortsett från denna överdrivna högteknologi är det mesta positivt i filmen. Både de nya och de välbekanta karaktärerna gör bra ifrån sig och Anakin känns precis så där vild och oförutsägbar som man vill att en blivande Darth Vader ska vara. Detta är en värdig Star Wars-film!
Den här filmrecensionen är kanske orättvist negativ på grund av att jag var kissnödig under hela filmen, men here goes...
Ok, Ridley Scott har gjort en krigsfilm kring en verklig händelse om inbördeskriget i Somalia där en grupp amerikanska soldater råkar illa ut i en FN-aktion.
Det är en bra film, ingen tvekan om det. Men den är inte jättebra. Bara lagom. Den är naturligtvis skickligt gjord, scenerna är realistiska och inte förstörda av USA-patriotism eller överdrivet våld. (Visserligen smälls det extremt mycket och blodet sprutar i en mängd riktningar, men så är det väl i krig?) Dock känns det som om något saknas. Filmen har nämligen inte speciellt mycket personlighet och inte det där extra som gör att man fastnar för karaktärerna och handlingen. På ett sätt är det kanske bra - i en skildring av ett krig vore det nästan fel att tveklöst heja på ena gänget och bua åt de andra. Men denna opersonlighet sänker ändå betyget en del. Trots att filmen egentligen är ganska bra.
Underground är en jugoslavisk film som utspelar sig i landets huvudstad Belgrad, under andra världskriget och några decennier framåt. Det handlar huvudsakligen om vännerna, kompanjonerna och smågangstrarna Marko och Svarten, som ägnar sig åt svartabörshandel. Till sin hjälp har de en mängs tunnlar och underjordiska gångar. Gangstervännerna jagas av Gestapo, men detta faktum hindrar dem inte alls från att fortsätta med sina affärer. När bombräderna över Jugoslavien och Belgrad återkommer allt tätare tvingar Marko och kompanjonen Svarten ner sina familjer och vänner i Markos farfars underjordiska och enorma källare. Där lever de och dör, samt tillverkar vapen och ammunition till sina hjältar och befriare, Marko och Svarten, ovan jord.
Det här är en mycket annorlunda film, speciellt om man jämför med traditionella amerikanska eller brittiska filmer på temat krig. Här är inte kriget, slaget mellan det goda och det onda, det som är det centrala, utan det är berättelsen om krigets påverkan på karaktärerna som betonas. Jag blev personligen mycket förvånad över att regissören Kusturica har gjort en komedi om Jugoslaviens ytterst tragiska öde. Karaktärerna; öppna, levande och precis så smått galna som man kan förväntas bli av livet i en underjordisk källare, skildras utomordentligt väl av underbart naturliga och skickliga skådespelare. Underground är en film med magisk tragik, om att finna glädjen och hoppet när allt är förlorat, om att inte ge upp, trots att livet består av en torftig jordhåla, hundmat och vapentillverkning. De underjordiska invånarnas blinda tillit till Marko, Tito och kommunistpartiet är nästintill fascinerande. Emir Kustrurica har lyckats göra en mycket sevärd film, som med lätthet kombinerar historiska händelser med deras konsekvenser för en handfull utsatta människor. Härligt ovanlig och magisk komik i en saga som hade kunnat vara sann.
Filmen får 3½ av 5 i betyg med minus för längden och att den är rätt seg ibland.
Det är lika bra jag erkänner direkt - jag har inte mycket till övers för Disneyfilmer! Alla gulliga försök med Lejonkungen, Djungelboken och tillhörande lanseringar av Happy Meal-leksaker gör mig bara irriterad. Men efter att ha hört positiva reaktioner på Monsters Inc. (från Disney och Pixar) gav jag den en chans. Tur det! För den här datoranimerade filmen är faktiskt riktigt bra.
Vi får följa ett gäng monster som jobbar i monstrens egna värld, parallellt med den vi är vana vid. De jobbar i en fabrik som utvinner energi genom att samla barnskrik och monstrens uppgift är följdaktligen att skrämma barnen i den andra världen. Men vem är egentligen räddast - barnen eller monstren? När en liten flicka tar sig in i monstrens värld ställer hon till med en hel del bekymmer...
Den här filmen har sina roliga stunder. Ganska många såna dessutom. Karaktärerna är, trots att de är datoranimerade monster, sköna och det förekommer hel del småsarkastiska anspelningar på samhället som gör filmen rolig även för "stora barn". En av filmens största poänger är annars fantasirikedomen och de galna varelser som huserar i monstrens värld. Ge den gärna en chans, trots att det är Disney...
sidan senast uppdaterad:
2003-10-04