Vi på ove-tv tittar på mycket filmer och de som är värda att nämna recenseras här. Så kolla in filmrecensionerna noga om du vill vara uppdaterad med det senaste. Och glöm inte att även du får skicka in recensioner till oss så att vi kan publicera dem här.
Vad ska man säga? Får man börja en filmrecension med att säga "Skitbra"? Bästa filmen ever? Nä, det får man nog inte men jag gör det ändå. Vi tar det från början.
För dem som inte läst böckerna en massa gånger kan nog storyn te sig lite svårbegriplig ibland. Till sin hjälp får man dock en snabbgenomgång av bakgrundshändelserna kring Ringens tillkomst och hur de lett fram till vad som sker i filmen. Sedan händer allt i en rasande fart, mycket action utan att bli som en actionfilm, om ni förstår vad jag menar. Undersköna alver blandas med satta dvärgar, stolta människor och lustiga modiga hober. Alla har en sak gemensamt, Ringen. Vissa vill komma över den, andra vill bli av med den. Tillslut bildas Ringens Brödraskap för att föra Ringen till Domedagsberget och förgöra den för att inte Ondskan ska få den i sin ägo igen. Vi följer dem genom djupa skrämmande grottor där underjordiska, sedan länge bortglömda monster dväljes, över snöklädda berg och in i mystiska alvskogar. Slutligen måste Ringbäraren Frodo skiljas från resten av sällskapet för att kunna slutföra uppdraget. Och där slutar det! Genast var känslan MER, jag vill se MER, nu! Men man får snällt vänta på nästa film som kommer om ett år.
Filmen är befriande fri från splatter trots strider med svärd och båge. Lite högstämd romantik med kyska kyssar. Huvudingrediensen är vänskap i vått och torrt, ädelmod och begär efter Ringen. Allt är oerhört välgjort, stor vikt har lagts vid minsta detalj, vissa miljöer är hisnande i sin storslagenhet. Fotot är fantastiskt, man får mer än en gång svindelkänslor och undrar hur vissa scener skulle göra sig på IMAX på Cosmonova. Kort sagt, en underbar film, den som läst böckerna blir inte besviken och de som inte gjort det bjuds på en rafflande äventyrsfilm som redan känns som en klassiker.
Jaha, nu sitter jag här med ungefär de två känslor som jag redan innan förberett mig på. Känslorna är upprymdhet och längtan. Upprymdhet över att jag nyss sett en av de bästa filmerna någonsin och längtan efter att se nästa film i serien. Faktum är att denna längtan är precis den samma som jag kände när jag för många år sedan läst ut den första boken och dumt nog inte köpt de andra delarna på samma gång. Förresten så kände jag nog även upprymdheten den gången.
Nog om mina bokupplevelser - det är ju faktiskt en film det handlar om nu även om det är oundvikligt att även diskutera böckerna. Så vad kan jag säga om filmen då? Egentligen tycker jag inte att jag behöver säga något alls eftersom det borde vara ett krav att alla ser den och bildar sig en egen uppfattning om den. Min uppfattning är iallafall att man lyckats göra en fantastisk skildring av Tolkiens verk, en skildring som verkligen är trogen originalet. Det är en enorm bedrift med tanke på hur komplex och omfattande ringens värld egentligen är men å andra sidan är Tolkien så mästerlig på beskrivningar att regissören (Peter Jackson) fått manuset serverat på ett mithrilsilverfat.
Hur som helst så tycker jag att filmen lever upp till alla förväntningar man kan tänkas ha på handling, tempo, känsla och så vidare. Detaljrikedomen i filmen speglar den som Tolkien själv presenterade i sina verk och det dröjer inte många minuter in i filmen innan man fullständigt tar den till sig och accepterar den som om den vore den enda existerande verkligheten. För oavsett hur mycket ondska det än må finnas i Midgård så skulle jag inte ha något emot att få existera där. Till exempel så är Peter Jacksons Lohlorien helt fantastiskt. Och Bri. Och Vattnadal. Och...
Något otäckt händer i 1760-talets Frankrike. Ett mystiskt odjur mördar helt hämningslöst både kvinnor och barn. Denna märkliga film är en blandning av det mesta. Filmtekniskt lånar den från flera genrer och det finns likheter med såväl Matrix och Sleeepy Hollow som Crouching Tiger. Blanda dessutom in vitt skilda religiösa ytterligheter som fanatisk katolicism, shamanism och ockulta sekter.
Vad resulterar då denna blandning i? En lång, mustig och snygg filmsoppa med fransk kryddning. De flesta gillar den inte alls. Bara jag.
Efter ett år på college är det dags att återförena det gamla gänget för en kanonsommar. 
Det mesta har förändrats, men målet är i stort sett detsamma... Sex! Nadia kommer tillbaka från Tjeckien och vill träffa Jim, Kevin har inte kommit över Vicky, Finch drömmer om Stiflers mamma och Stifler själv kör på som vanligt.
Jag måste börja med att erkänna... Jag älskar highschoolfilmer! AP2 gjorde mig knappast besviken. Det är äckelhumor och sex utan att det känns plastigt. Gillade man första filmen ska man definitivt se AP2! Det är ovanligt, men i det här fallet är upföljaren verkligen bättre!
I denna film får vi uppleva en omvänd planet. En brutal och vild planet där civiliserade apor härskar och där den undertryckta människorasen används som slavar. En dag anländer "mannen från rymden" i form av en nödlandande amerikansk astronaut. Han hamnar direkt i händelsernas centrum och blir snabbt involverad som ledargestalt i ett sorts raskrig mellan människor och primater.
Det här är snyggt. Scenerierna, maskerna och detaljerna är en njutning att se. Så även de dramatiska klippen och rörelserna. Tyvärr drar hela filmen lite väl mycket åt det hållet, och action verkar ha högre prioritet än exempelvis de moraliska och sociologiska aspekter som kunde gjort filmen ännu bättre. De som sett och gillat den första filmen från 1968 kommer sakna detta. Det finns dock tillräckligt mycket kvalitet för att filmen ska höja sig över genomsnittet.
Nu var det länge sen jag skrev en recension så jag tyckte det var dags! Denna film innehåller lite av varje. Lite fantasy, ett par LSD-trippar, lite kärlek och mycket sjuk humor. Huvudpersonen är en person som precis gjort karriär med sin tecknade serie om en apa som heter Monkeybone, en överkåt och ondskefull (?) apa. Serien påminner en del om South park och döden (som spelas av Whoopi Goldberg) skämtar faktiskt lite om South parks skapare.
I filmen får man följa Stu (Brendan Fraser) som är lyckligt kär i sin flickvän (Bridget Fonda) som han tänker fria till men något går snett och han hamnar i koma. Under tiden han ligger i koma på sjukhuset utspelar sig filmen i Downtown. Downtown ligger mellan vår värld och dödsriket och där befinner sig människor som hamnat i koma. Jag kan inte låta bli att göra vissa associationer med Alice i underlandet.
Så här efteråt sitter jag bara och gapar och försöker smälta vad som egentligen hände.
Filmer får 4 av 5 i betyg för dess surrealistiska "drömvärld" med en del mer eller mindre psykotiska effekter.
Hur mycket problem kan egentligen en ung kvinna ställa till med för sin omgivning? En hel del faktiskt. I alla fall om kvinnan spelas av Liv Tyler, har en minst sagt märklig moral och är väldigt manipulativ.
Den här filmen skildrar henne och de stackars män (spelade av bland andra Matt Dillon och Michael Douglas) i hennes omgivning som av ren kärleksdragningskraft dras till henne. Filmen visar på ett ganska smart och underhållande sätt hur dessa olika mäns äventyr flätas samman till ett enda stort kaos med kvinnan i mitten. Det hela är ganska farsartat och om man ska bestämma en genre för den här filmen så måste det bli en komedi. En ganska bra sådan också. Den är för övrigt regisserad av samme man som gjorde miniserien och filmen om Hamilton.
Glöm Saving Private Ryan, The Thin Red Line, och alla andra moderna krigsfilmer. Enemy At The Gates är mycket bättre! Eller lite bättre i alla fall. För den här filmen lider inte av någon som helst USA-patriotism (av förklarliga skäl) eller onödigt smöriga hjältescener. Den når tyvärr inte ända fram ändå, men den är en god bit på väg.
Filmen handlar om den ryske prickskytten Vassili Zaitsev som kämpar mot Hitlers styrkor i Stalingrad. Vassilis skicklighet och fantastiska krigsdåd gör honom berömd och med honom som inspiration i propagandan lyckas ryssarna stå emot den tyska belägringen. Det går så långt att tyskarna skickar sin bäste man till Stalingrad enbart för att möta och döda den ryske hjälten.
Filmen lyckas på ett bra sätt blanda storslagna, blodleriga krigsångestscener med skildringar av de mer personliga intrigerna som uppstår mellan Vassili och personerna i hans omgivning. Filmen centreras mer och mer kring Vassili och hans tyske kombatant. Detta faller den lite på, för jag tycker att resten av händelserna är för viktiga för att bortses från. Men tack vare den ovanliga rysslandsvinklingen och den ärliga skildringen av krigets helvete under att av historiens blodigaste slag får Enemy At The Gates ett mycket bra betyg.
Ok, en film om fjortisar på festival. Lite kärlek, lite tonårsrebellitet, lite party. Sen är det inte så mycket mer. Om jag var en fjortis så hade jag nog givit filmen en tvåa i betyg, men nu får det bli lite snålare än så. Jag kan egentligen inte komma på något konkret att motivera det låga betyget med, så det känns nästan lite elakt. Jag kan däremot komma på en riktigt bra sak, paradoxalt nog. De små inslagen av dokumentärfilm med musikvideokänsla är ganska underhållande.
Festival är som en enda lång rockvideo. Hög musik och ungdomar som röjjer och stagedivar. Tar man bort det och Håkan Hellstömsvideon så hittar man nån slags tunn handling om ett gäng vänner som åker till Arvikafestivalen och hittar på lite av varje. Det här är ingen film jag skulle rekommendera att lägga ut pengar till bio, inte heller till video. Jag tror att de flesta mår lika bra av att slippa se den helt och hållet. Det enda som var bra var Eilert Pilarm som spelade sig själv i ca 10 sekunder. Det blir betyget ett.
Den här filmen är fantastiskt bra. Asiatisk Kung fu-action spetsat med romantik, äventyr och mytisk saga. Personligen har jag lite svårt för de mest överdrivna kung fu-scenerna med folk som hoppar i vinklar, upphäver allt vad tyngdlag heter och samtidigt exploderar ur sig sparkar utan dess like, men utan dessa scener hade filmen inte varit den samma. Det hade blivit ungefär som att äta jordgubbstårta utan jordgubbar.
Nåväl, allting är fantastiskt snyggt och stämningsfullt, skådespelarna är utmärkta och storyn, som egentligen inte är så märkvärdig när man tänker efter, lyfter på ett ändå märkvärdigt sätt. Dessutom känns den asiatiska vinkeln skön. De kulturella skillnaderna mot exempelvis hollywood märks tydligt i bland annat de romantiska scenerna.
Det här är en film man inte får missa, jag tycker den var jättebra. Den innehåller bl.a. otroliga effekter, snyggt foto och underbara fightscener. Jag har aldrig sett något liknande. Ang Lee har verkligen lyckats att göra en klassisk kampsportfilm som inte bara är en klassisk kampsportfilm utan också en varm kärlekshistoria. Storyn är i och för sig väldigt enkel och skulle kunna byggas ut mycket mer, men det är just det att den är så pass enkel och att actionscenerna är så speciella som gör den här filmen så bra. Se den!
HEJ! Nu är jag tillbaks, efter min semester i Budapest. Även jag har sett film, liksom mina Ove-bröder. Kan inte säga mycket mer än att jag gillar den här filmen. Starkt! Jag skulle till och med kunna säga att den spöar skiten ur alla Hollywoodproducerade Hongkong-actionrullar jag sett. Visst är specialeffekterna kraftigt överdrivna, och visst tål hjältarna hur mycket stryk som helst medan andra ligger efter ett slag, men det hör ju till. Att sen den lilla asiatflickan är fett söt gör ju inte saken bättre. Jaja, se den helt enkelt!
sidan senast uppdaterad:
2003-10-04